To be honest
Jag skulle ju egentligen försökt gå och lägga mig, men jag är
tillbaka här igen istället! Kände att det värker i mig och jag behöver
skriva av mig lite, som vanligt, ni har kanske blivit vana vid det här nu?
Dagens besök hos psykologen var nämligen ett känsligt sådant..
Jag grät för första gången och det var inget jag kunde stoppa,
tårarna bara föll. Den stora summan av kardemunnan vi kom fram till
idag var något psykologen la märke till, hon satte ord på känslor jag
fightats med i månader på bara några minuter. Hon sa:
"Det känns som att du fastnat i ett spår, där du hela tiden väntar på
något men du vet inte vad det är". Och där brast det. Jag försökte
krampaktigt att inte gråta men det gjorde för ont, hon bara visste.
Och i samma stund hon sa det där, fick jag panik över att nästa år
kanske blir lika kasst som detta? För förutom studenten vet jag inte
vad jag egentligen gläds åt i 2014. Sen höll glädjen över studenten
inte i länge heller, det övergick snabbt till ångest, och ångesten har
utvecklats till en ren och skär sorg som ligger som en alldeles för
hårt knuten scarf runt själ och hjärta. Hur tar man sig ur något sånt?
Det känns som att det krävs ett jävla brak och dunder för att ändra
på tillståndet jag är i, jag behöver något som rubbar mig ordentligt,
för i dagsläget vet jag knappt vad lycka är längre. Jag vet bara inte.
Kommentarer
Trackback
