You won't be seventeen forever

Hej bloggen!

Det finns en - en markant skillnad - från senast vi talades vid.

Faktum är, bloggen och dess läsare, att jag inte är tonåring längre.

 

Så precis som efter det nya året tänkte jag skriva några rader.

Det känns som att jag behöver det för att kunna tro på det själv.

Det spelar nämligen ingen roll att jag har ett nytt ID-kort, och att

det ID-kortet nu talar om för världen att jag är 20 år gammal,

jag kan inte tro på det. Jag är fortfarande 17 år i mitt huvud.

Enda problemet med det är att jag inte är 17, jag går inte på

gymnasiet längre och jag kan inte längre räkna med att någon

annan alltid fångar mig om jag faller. Jag står på egna ben nu.

 

Det är i alla fall så det känns, och borde kännas. Någon gång

måste man ju våga "testa sina vingar" och flyga själv, vilket är

i princip det enda jag vill. Jag är inte 17 år längre, för när jag var

17 hade jag precis träffat min pojkvän Patrik och jag var så rädd

för att förstöra allt. Men här står vi nu, snart 3 år senare, och har

precis börjat söka lägenhet ihop. Vuxenpoäng, eller hur? 

 

Jag är inte 17 år längre, för när jag var 17 var mitt största problem

om jag passade in eller inte och om jag hade tillräckligt med vänner.

Nu vet jag vilka som verkligen går att lita på, för dom har funnits där

sedan jag var 17, och finns fortfarande kvar vid min sida.

 

Jag är inte 17 år längre för jag är inte 17 år längre. Jag har fyllt 20.

Nu räknar världen med att jag ska klara av vuxenlivet på riktigt.

Jag ska ha ett arbete, jag ska ha studier, jag ska ha en väg att gå..

Vart den vägen leder vet jag inte än, men jag är redo att gå på den.

Jag är redo för vuxenlivet, bara världen ger mig en chans på det.

 

Bilden till detta inlägg tillägnar jag min tvillingsjäl Linda,

för utan henne vet jag inte om det hade blivit något av mig

i huvudtaget, och hon är den bästa flickvännen man kan ha. <3

Vi klarar allt tillsammans, det vet du <3