Efter en väldigt mysig och trevlig helg med pojkvännen min, så kom

den fruktade söndagen. Eller, så fruktad kanske den inte är, vi har ju

trots allt den demokratiska rättighet som många bara kan drömma om.

Men jag måste erkänna att det kändes som att hela Sverige stod på tårna,

såg hur blått började färgas rött och hur SD sakta men säkert blev det

tredje största partiet i Sveriges riksdagsval 2014. Det var som dom flesta

sa under valvakan igår: "Det har inte gått riktigt bra för någon i det här valet,

förutom Sverigedemokraterna". Och varför har det blivit så, det undrar jag.

 

Min personliga åsikt gör säkert många frustrerade, många vill säkert klassa

mig som rasist jag med, och jag kunde inte bry mig mindre. För jag skyller

inte på rasismen som börjat flyta upp till ytan i Sverige, den har funnits där

länge men allt sker i tystnad. Det är nog inte många i Sverige som högt och

tydligt skulle visa om dom var sverigedemokrat, eller rasist för den delen.

Det är så svenskar fungerar, vi älskar att tycka saker för oss själva, klagar gärna

och gör lite åt det. Men den största boven i dramat - återigen, enligt mig -

är resterande riksdag och även anti-sverigedemokrater. När man vänder någon

ryggen till tillräckligt länge byggs det upp känslor och styrkor, som ingen kan

varken se eller höra, för man låtsas som att det inte finns där. Riksdagen tog inte

SD på allvar, men nu är det allvar, dom blev tredje största parti. Hoppas den

väckarklockan ringer högt nog för alla att höra den. Hör på vad 13% av svenska

folkets röster säger. Och till er som inte röstade ihuvudtaget, hoppas ni ångrar er.

Hoppas ni stirrar gott och länge på SD's 13% och inser vad er tystnad kostat er.

 

Dock glädjs jag fortfarande åt Socialdemokraternas vinst, stort grattis!!

Men nu faller ett tungt ansvar på Löfven, hoppas han vet vad han ska göra. 

Och om han inte vet det, måtte han komma på det snart!