En måndagkväll som denna, vill jag ägna några rader åt en som efter 2 år

och 8 månader till sist gett upp. Till sist orkade hennes lilla kropp inte längre,

och jag förstår den, hon var den äldsta av alla pensionärer som någonsin

bott i vår bur. Så, jag ville bara be om förlåtelse för att jag inte var med dig

fysiskt dom sista timmarna, men mina tankar var med dig - hela tiden.

 

Du är antagligen den sista kompanjonen i form av en gnagare som får plats

i mitt hjärta, och jag är glad att den sista var just du. Min lilla månskära,

min lilla Luna, jag vet att pappa gjorde det bra för dig på slutet och nu kan du

aldrig lida mer av vad den här världen kan göra mot dig. Du är fri från smärta

och fri från att behöva leva ett liv som inte längre gjorde dig rättvisa. 

Hoppas du har det bra där du är, min älskade kompis. Vild i frid. <3