Jag skulle ju egentligen försökt gå och lägga mig, men jag är

tillbaka här igen istället! Kände att det värker i mig och jag behöver

skriva av mig lite, som vanligt, ni har kanske blivit vana vid det här nu?

 

Dagens besök hos psykologen var nämligen ett känsligt sådant..

Jag grät för första gången och det var inget jag kunde stoppa,

tårarna bara föll. Den stora summan av kardemunnan vi kom fram till

idag var något psykologen la märke till, hon satte ord på känslor jag

fightats med i månader på bara några minuter. Hon sa:

något men du vet inte vad det är". Och där brast det. Jag försökte

krampaktigt att inte gråta men det gjorde för ont, hon bara visste.

 

Och i samma stund hon sa det där, fick jag panik över att nästa år

kanske blir lika kasst som detta? För förutom studenten vet jag inte

vad jag egentligen gläds åt i 2014. Sen höll glädjen över studenten

inte i länge heller, det övergick snabbt till ångest, och ångesten har

utvecklats till en ren och skär sorg som ligger som en alldeles för

hårt knuten scarf runt själ och hjärta. Hur tar man sig ur något sånt?

Det känns som att det krävs ett jävla brak och dunder för att ändra

på tillståndet jag är i, jag behöver något som rubbar mig ordentligt,

för i dagsläget vet jag knappt vad lycka är längre. Jag vet bara inte.