Nu jäklar börjar det närma sig! Herregud vilken ångest jag kampat med idag.

Jag vill ha den här tatueringen men vill jag det om 10-20 år? Vem vet det -

ingen, och det är lite läskigt! Som tur är gör jag ju en utseendemässigt fin

och anpassningsbar tatuering, som är betydelsefull för mig, något jag

kommer stå för föralltid. Ja, jag kan fullständigt avsky min lillebror ibland

och javisst blir jag arg på mamma när hon vägrar lyssna på mig men i

slutet på varje dag är jag glad att dom finns där, alla i min familj.

Vad skulle jag göra utan dom? Leva ett konfliktfriare men tråkigare liv!