Hej, tappra bloggläsare. Nu ska ni få höra: I fredags åkte jag upp till

Skövde i tron på en mysig och trevlig helg tillsammans med pojkvännen.

Vi går ut på stan och äter Subway, men när vi kommer hem börjar jag

från ingenstans må sjukligt illa, minsta lilla rörelse sätter mig ur balans.

Startskottet hade gått för Göteborg och nu är vinterkräksjukan här, JA!

 

Så i 4 raka dagar har jag varit "fast" uppe i Skövde för att jag helt enkelt

varit för svag för att ta mig någonstans. Toaletten 3 meter bort, det var

ungefär så långt jag orkade gå. Jag har aldrig mått så dåligt i HELA mitt liv.

Min familj och pojkvän blev också sjuka men jag drabbades värst, blev helt

paralyserad av sjukdomen. Idag har jag dock mått bättre och därför lyckades

jag ta mig hem, tvungen att lämna mitt hjärta sjuk helt ensam..

 

Om vi då återgår till mitt gigantiska VARFÖR några rader uppåt så är det

såhär jag tänker. Varför jag ens åkte tillbaks till Göteborg ikväll var för att

jag helt enkelt måste börja sköta skolan igen och det fick mig att börja

tänka lite extra på det här med CSN. CSN ger inte något som helst utrymme

för kriser, sjukdom eller helt enkelt händelser man inte kan styra själv.

Skolan är #1 - punkt. Skolan idag har blivit alldeles för seriös när det

gäller närvaro. Om jag är borta några dagar i sträck så klirrar det snart ner

en varning i brevlådan om dålig närvaro, men om jag ligger och knappt kan

resa på mig, är det mitt fel då? Nej, det här gör mig bara något så in åt

helvete frustrerad och stressad. Nu ska jag vila mig lite. Ursäkta för det

kolosalt långa inlägget, men nu vet ni vart jag står (..eller ligger) nånstans!