Jag vet inte vad jag gav tänkte med när jag slog mig ner i

sängen med mina nudlar och tänkte se "Hachiko". Stort misstag.

Jag grät genom halva filmen. Det är bara en så fantastisk historia

och det gör ont i hjärtat eftersom den är sann också. Visst, jag grät

till "Lejonkungen" men aldrig gråtit såhär till en film förr. Aldrig.