Nu ska jag uttrycka mig med något min pappa brukar säga:
Det har varit en stark dag. Både upp och ner gångar men allt har
känts så att det knakat i hela mig. Först imorse slog gårdagen
riktigt ner i mig, det verkade bara så overkligt. Samma med att min
kära storebror Mattias flyttade idag. Jag kände mig stark när jag stod
där och packade upp dom sista sakerna på bilens flak men så fort han
kramade om mig och sa "Vi ses" började jag gråta som ett litet barn.
Det var inte på riktigt, min storebror skulle väl inte åka nu, inte efter
17 år skulle han väl lämna oss? Men jo, det gjorde han och nu står
rummet i hallen tomt. Det ekar både i min själ och i rummet men antar
att den känslan kommer att lugna sig. Och till dagens memorial:

Gabriel Lopéz, jag vet inte mycket mer om dig än hur du ser ut.
Jag har sett dig i skolan men aldrig lagt märke till dig på det sättet,
ändå känns det konstigt. Att lämna livet som 18 åring är inte rätt,
jag sörjer med alla som fick äran att lära känna dig. Vila i frid.