På vägen hem förut, efter en lååååång skoldag, var det sista
man behövde en liten händelse som gjorde mig så onödigt frustrerad
att jag bara.. Nä, det var hemskt! En f.d parallelklasskompis till mig var
på terminalen och han trängde sig före alla som stod och väntade på
bussen. En äldre man, MINST 65, säger något åt honom. Hade musik
i öronen så hörde inte men om jag läste klasskompisens ansiktsuttryck
rätt var det något i stil med "Så gör man inte" eller nåt. Den diskussionen
ledde från det ena till det andra och till sist var dom inne på ras. Den här
f.d KK:n då är nämligen utländsk. En väldigt fjantig sådan, vars röv och huvud
aldrig verkar sluta bli tjockare och tjockare.  Det slutade med att dom satt och
skrek åt varann på bussen om al-Qaida och terrorister. Jag bara.. Tyckte det var
rent förjävla sorgligt. Några andra f.d klasskompisar joinade till sist honom på
bussen och dom satte ju igång att skratta åt det som små flickor på julafton.
I mean, come on! Nervositeten sprakade om dessa jämngamla pojkar.
Tänka sig att man en gång delat samma "liv" men ändå kunnat bli så olika.
I just den stunden var jag överlycklig över att jag var just jag. Och,
att jag inte umgås med sådana jävla nötter. Tack gode GUD för det.


Annars har jag inte gjort så mycket mer idag.
En liten makeover bara på Gunillas gubbar! Snyggt va?