Kärlek.. Ja-adu! Haha, alltid ett lite små känsligt ämne att prata om.
Men sure, ska inte svika mina få trogna läsare och skriva så gott jag kan!

Jag har faktiskt inte blivit träffad av den här bomben "första största kärleken" än.
Vilket kan vara ganska skönt men samtidigt lite av en störande faktor.
Dom flesta i min närhet har varit med om känslan som det ger och jag blir så glad av
att se dom så.. Fyllda av den där lyckan och kärleken som sprutar ur öronen på dom!
Men det är ju inte dom vi ska fokusera på nu, eller hur? Det är ju mig.
Och som ni kanske fattat så har jag inte varit superdupermega kär men det är klart
som självaste fan att jag har tyckt om någon riktigt riktigt mycket!
Den första killen som verkligen fick (mitt då) 8 åriga hjärta att slå var Robin.
Min fadder när jag gick i 2an! Haha, när jag tänker på det så skäms jag lite men whatehelll!
Dock pratade han aldrig med mig, om han absolut inte var tvungen, så den där lilla
crushen jag hade på honom var obesvarad. Snacka om att jag vart ledsen..
På lite äldre dagar har det varit lite av samma sak. Eller kanske inte precis men ungefär!
Gått runt och kärat ner mig lite i killar titt som tätt. Oftast helt hopplösa snubbar,
som antingen var allmänt överkåta eller bara helt fel och utom räckhåll.
Sen så finns det ju ändå en kille, som jag verkligen fått förtroende för, älskat
och faktiskt haft turen att få vara tillsammans med. Det är älskade, lilla Jakob Fellnert!
Så jag skulle väl vilja säga att han varit min största kärlek hittills.
Vi har gått igenom mycket jobbigt men fortfarande bevarat ett starkt band.
Utan honom vet jag inte vad jag skulle göra och allt vi delar betyder världen för mig.
Well.. I guess that's all I have to say about that! Hoppas ni orkat läsa såhär långt. ;)


(tog bilden tidigare idag och den passar ju alldeles utmärkt!)