Jag är dramatisk. Visst, är medveten om det, men även drama har en gräns.
När ens lillebror säger att man är dum i huvudet och störd så går det inte
bara in i öronen. Det sätter sig liksom över själen en stund och gnager.
Mina föräldrars förklaring är förpubertet. Men även där finns det gränser.
En gräns som min bror passerar hela tiden, ändå är det jag som är en
dramaqueen och har pms och får höra från storebrorsan att jag ska sluta
vara det. Har han någonsin fått höra sin egna lillebror säga "jag hatar dig"?
När den dagen kommer får han gärna döma mig för att bli upprörd.
Men just nu blir jag bara sårad ännu mer.